Ja, det var längesedan jag blev ledsen. Men förra veckan när jag fick beskedet om att mormor skulle sälja huset så blev jag så himla ledsen. Det är liksom hela min barndom i det huset och i den fantastiska trädgården. Jag kommer så väl ihåg när de skulle ta bort trädet, ett träd som stått där i flera hundra år. Ett träd som vi när vi var små lekt att det var ett träd som Pippi Långstrump hade, ett sådant där det fanns sockerdricka i. En dag hade mormor ställt dit sockerdricka och vi höll ju på att smälla av när vi upptäckte det. Lika glada blev vi varje år när vi hittade våra påskägg här och samma känsla hade jag när jag under detta träd gifte mig med min kära man. Två år sedan så blev de tvungna att ta bort trädet och jag kände bara tomhet.

Som tur var så hade vi Börjes till vår hjälp. Han hjälpte mormor ta ned trädet och även med stubbfräsning efteråt. Stubbfräsning var något morfar alltid annars gjort men denna gång så hade han ont i ryggen och man kunde inte längre förneka att han var fyllda 75. Men ändå. Även fast Börje gjorde det bra, stubbfräsning och hela köret, så betydde det där trädet mycket för mig. Och nu när huset också ska säljas så blev jag liksom snuvad på hela känslan och alla mina minnen.

Jag kommer verkligen sakna det här

Min man intalar mig att det bara är känslor och att minnen alltid finns kvar. Vi har massa fina foton som jag alltid kommer kunna kolla på. Men ändå. Det jag ändå vill komma framtill är ju att Börjes är den enda man kan lita på när det gäller sådant här, om du nu ska ta bort fina träd.